- Bildkonstevenemang, konstutställning 1.6.-29.8.2021 i Borgå
Till allas glädje fylls Borgå av konst! Borgå Triennalens färgsommar 2021 visar sej runt omkring i centrum och förorterna. Färgtemat samlar ihop en stor skara inhemska och nordiska toppnamn inom bildkonsten. Färger har tusentals berättelser. Valet av färg är redan i sej själv en berättelse och som åskådare stiger du in i denna berättelse genom att låta färgen bara vara det som det är. Du funderar vilken betydelse den har för dej, för hen och andra… Kom och skapa din egna färg stig till konsten och färga också dej själv i sommar i Borgå.
Utställningar & konstnärer
Borgå konstfabrik, Konsthallen och Galleri Hörnan | Elina Autio, Max Book, Pan Jian Feng, Petra Innanen, Bengt Jahnsson-Wennberg, Lasse Juuti, Kaarina Kaikkonen, Marika Mäkelä, Maija Närhinen, Tiina Pyykkinen, Antti-Ville Reinikainen (också Leksaksaffären Riimikko), Pekka Sassi och Reijo Viljanen
Runebergs hem och Walter Runebergs skulptursamling | Emma Helle, Linda Granfors och Aura Hakuri, Anne Meskanen-Barman samt Aurora Reinhard
Galleri Gamla Kaplansgården och Krämaretorget | Kirsi Mikkola och Jukka Vikberg. På torget Sampsa Indren och Kalle Turakka Purhonen
Gamla Ströhö och Kulturhuset Grand | Toni Hautamäki, Heikki Marila, Mikko Paakkola, Timo Tähkänen och Timo Vaittinen samt Borgå konstskola, Jenni Iivonen & studeranden i Grand och parken Emmi Valve och Taina Hakala
Köpcentrum Lundi | Paunu, Sanna Vakkilainen, Pauliina Waris, Päivi Virtanen arbetsgrupp samt Pirjo Sanaksenaho & Aalto-universitetets studerande
Gammelbacka köpcentrum | Lasse Juuti
Utställningar & konstnärer
Borgå konstfabrik, Konsthallen och Galleri Hörnan | Elina Autio, Max Book, Pan Jian Feng, Petra Innanen, Bengt Jahnsson-Wennberg, Lasse Juuti, Kaarina Kaikkonen, Marika Mäkelä, Maija Närhinen, Tiina Pyykkinen, Antti-Ville Reinikainen (också Leksaksaffären Riimikko), Pekka Sassi och Reijo Viljanen
Runebergs hem och Walter Runebergs skulptursamling | Emma Helle, Linda Granfors och Aura Hakuri, Anne Meskanen-Barman samt Aurora Reinhard
Galleri Gamla Kaplansgården och Krämaretorget | Kirsi Mikkola och Jukka Vikberg. På torget Sampsa Indren och Kalle Turakka Purhonen
Gamla Ströhö och Kulturhuset Grand | Toni Hautamäki, Heikki Marila, Mikko Paakkola, Timo Tähkänen och Timo Vaittinen samt Borgå konstskola, Jenni Iivonen & studeranden i Grand och parken Emmi Valve och Taina Hakala
Köpcentrum Lundi | Paunu, Sanna Vakkilainen, Pauliina Waris, Päivi Virtanen arbetsgrupp samt Pirjo Sanaksenaho & Aalto-universitetets studerande
Gammelbacka köpcentrum | Lasse Juuti
| tiedote_a4_-_ruotsi.pdf |
”Debatt om färg”
Intervju med Triennial-kuratorerna Petri Hytönen och Stig Baumgartner
Varför valdes detta tema för Triennialen?
PH: Det här är en tydlig fortsättning på den första triennalen. Låt oss ta "teckning" först, sedan "färg" och sedan "rymd" etc. Enkla teman som konstnärer närmar sig på sina egna enkla eller mera komplexa sätt. Färgen är här en lättillgänglig faktor som inte utesluter någon. Färg är en förenande och åtskiljande faktor - på många sätt. Känsla och färg är ett oändligt träsk fullt av förenliga adjektiv. Färg stimulerar, förargar, charmerar och leder oss till olika sinnesstämningar. Favoritfärger, liturgiska färger, färgterapier, aurornas färger, upplevelserika färgfenomen och alla andra färger relaterade till andliga världar ger upphov till ganska starka känslor. Och samtidigt fungerar färger som neutrala symboler, som distraktionsfärg, som markeringsfärg och de är närvarande överallt liksom våglängderna i rymden som våra ögon inte ens kan uppfatta.
Färg är också ett utmärkt sätt att skapa nya vägar för tänkande och frågeställningar i det offentliga rummet, särskilt i en miljö med byggnader - och färg fungerar fint också i konstverk!
SB: Man kan närma sig färg vetenskapligt eller helt subjektivt - och i konsten med många kombinationer av de här två. Exempelvis ljusets ytterligheter, svart och vitt, kan tänkas och mätas som ljus och inte ljus, så svart är alltså frånvaron av ljus och färg, en negation. Symboliskt sett är svart och vitt motsatser, motkrafter som gott och ont, tomt och fullt etc. och på så sätt kompletterar de varandra - och fungerar genast som tankegångens nycklar. Färg finns i ljus. Färg har ingen annan gestalt än att närvara i sig själv. Enklare sagt har varje färg alltid sin egen färg, och eftersom närvaron är så omedelbar och direkt försöker vi förstå den genom att exempelvis ge den ett namn. Men hur ger man ett namn som inte redan fångar sitt väsen. Filmregissören Aki Kaurismäki hade ett vackert exempel på hur en färg kan namnges. Han instruerade sin scenograf att låta måla rummets väggar i färgen av en från marken uppgrävd oliver. Det är så det ofta går: ett färgval är redan en historia i sig själv, och som betraktare kliver du in i berättelsen med att helt enkelt låta färgen vara sådan den är.
På vilka grunder blev just de här konstnärerna inbjudna?
SB: Konstnärerna har valts som specifikt lämpliga för temat, det finns olika medier, traditionell målning, skulptur, videokonst, performans.
PH: Användning av färg är ingen självklarhet för skulptörer. Vi har valt just dem som har involverat färg i något skede av processen - eller, som Aurora Reinhards färglöshet - gips och vitt, med en liten färgad twist. Markku Pääkkönen har en lång erfarenhet av färger i sina färgrika beställningsarbeten, Leinelä i Vanda som sitt senaste storverk. Mikko Paakkola är en drömmare som arbetar utgående från en ganska monokromatisk tradition. Hans arbeten består till stor del av pigment där färgen betonat fungerar som fysiskt element.
PH: Färgen i arbetsparet Kalle Turakka Purhonens och Sampsa Indrés Finlands tjockaste flaggstång representerar humor med symbolvärde, en mjuk humor som reflekterar nationalitetsidén.
SB: Färg kan vara materiell eller symbolisk som blåvithet, eller som regnbågsfärgerna av Maimu Brushwood f. Huolirinta. Maimu är en dragkonstnär och bildkonstnär Timo Tähkänens alter ego. Hans konstform är målningar och installationer, till vilka färgerna ger ett betydelsefullt innehåll. Tidigare har han kombinerat skapande av konst med sitt arbete på vårdanstalter.
PH: Kirsi Mikkolas stora färgcollage är ren färg. Det finns inga motsvarande finländska collageproducenter som skulle ha gjort färgcollaget så viktigt, det vill säga färgen är allomfattande. Hon har bott huvudsakligen i Berlin i decennier, redan innan muren brast.
SB: Man kan tänka på att det ju finns många konstnärer att välja mellan. Det finns många duktiga som skulle kunna vara med, men när man väljer en, kan det också leda till en annan: när man tänker på Kirsi Mikkolas collage och sedan jämför dem med Maija Närhinen, som på sätt och vis också gör collage, men hennes arbeten har mera volym, är mera tredimensionella.
PH: Den här gången uttrycker Maija Närhinen en synvinkel mera genom återvinning.
SB: Våra val resulterade i konstnärspar eller grupper om tre. Det föddes interaktion mellan de olika grupperna, nya perspektiv.
PH: Bland konstnärerna i museilokalerna har skulptören Anne Meskanen-Barman alltid haft färg med. Färgen har varit en del av skulpteringen och det har varit ganska tydligt. Aura Hakuri och Linda Granfors, båda är ju utbildade målare och färg är inte alltid med i performanser, men när de gör någon installation är färg mycket starkt med.
SB: De betonar också själva att deras bakgrund som målare syns i deras arbete, även om verket skulle vara en föreställning.
PH: Heikki Marila, som i sin senaste utställning var så inspirerad av Monet, av honom kommer verkligen expressiva färgmålningar.
SB: Pekka Sassis verk är ganska minimalistisk video, fastän samtidigt ganska allomfattande och kräver aktivering av sinnena. Det finns långsamma övergångar i videoinstallationernas färgytor.
PH: Det kan också finnas fotoutskrifter. Digital displaybaserad färgåtergivning, det betyder mycket. Det syns i additiva färgvärlden, men inte i den här subtraktiva. Det är en stor skillnad. Inte många videon är valda.
PH: Till konstnärer, för vilka färger alltid har varit viktiga, hör Reijo Viljanen, vars delvis retrospektiva utställning finns i Kaplansgården. Och Jukka Vikbergs skulpturer kommer att finnas i samma galleri.
SB: När man tänker på det här temat "färg är en gemensam sak", och hur det hör ihop med människors vardag, till exempel när någon tar på sig kläder tänker hen redan på vilket intryck färgen eller personen själv ger. Är plagget för färgstarkt eller borde det vara färgglatt? Sådana val, vill man sticka ut, är redan i vardagen uppträdande via färger. Också inom konsten är färg alltid ett val för en målare, till exempel.
Finns det bland de här konstnärerna någon som på något sätt bryter mot färgernas traditionella symbolik?
PH: Timo Vaittinen gjorde en gång i tiden färgglada epoxymålningar, nu funderar han på förtappelsens, helvetets och djävulens färger.
SB: Konstnärer vill vanligtvis inte låsa färger och i dem betydelser, men när man tänker på lång sikt, så upprepar konstnären ofta en viss färgskala, en igenkännbar palett. Det finns skäl att återgå till vissa färger.
PH: Timo Tähkänen skapar olika energier med färger genom färgassimileringar. Verken känns fruktansvärt helande. Verken har redan tidigt förmedlat att färgerna har betydelser som påverkar rummets energi. För andra är energin inte lika ackumulerad. Man kan lätt stämplas som en stolle när man pratar om det här, men det här är ju ren färgpsykologi.
SB: Å andra sidan, för Marika Mäkelä är energin i en dekorativ färg en resurs, även om ordet "dekorativ" lätt undviks. Heikki Marila har målat referenser till konsthistorian, både i sina abstraktioner och i sina tydligt figurativa verk. I dem associeras exempelvis rött med blod och därmed med lidande, men när de uttrycks via konsthistorien kan de också vara ironiska. Det beror också på i vilket sammanhang verket visas. Om man fast jämför, är verket upphängt i en kyrka eller ett köpcentrum. Det är intressant hur låsta de där betydelserna är.
PH: Den här människoapan är ganska låst i rymd, tid och plats.
SB: Tiina Pyykkinen har gjort övervägande svarta verk, om än färgrikt och inte helt svart - det är också ett slags statement att utelämna färger.
PH: Hon visar hur nära svart det också finns färger, och den idén framförs mycket via violett. Hon använder också reflektioner och bilder av dem, liksom betydelsen av glansiga och matta ytor i olika lager. På sätt och vis är hennes arbeten semiadditiva eftersom reflektionen återspeglas på olika sätt. Färgtonerna ändras ganska lika som i kinetisk konst, beroende på iakttagaren. Det är semiadditivt.
Om färgteorier och undervisning
PH: Stig och jag i flera år hållit ett färg- och kompositionslaboratorium i Bildkonstakademin, fast till en början bara ett färglaboratorium. Med kompositionen utvidgades motivkretsen betydligt. Vi har strävat efter att skaffa finländska, ibland också utländska, konstnärer och teoretiker som föredragshållare. På så sätt breddas synvinkeln rätt så mycket jämfört med om man bara tänker på enkel subtraktiv "färgblandningsteori". Det är en värld, men så finns också den elektriska världen, en addiktiv färgvärld som föds via det elektriska ljuset. De är inte ömsesidigt exklusiva.
Vi lever på sätt och vis i det elektriska ljusets värld. Det ger många olika perspektiv. När det finns ett par hundra olika sk. formella färgläror, så har vi ganska långt gått efter Goethe, Itten och Albers, men det har också kommit en Kukkonens Marttis färgteori, med cyan, magenta, gult, svart och vitt. Martti Kukkonen brukade på sin tid också hålla kurser, sådan här rolig subtraktionsundervisning att man använde endast 3 nyanser + svart och vitt. Ingen kan gå väldigt långt, skapa hela universum. Genom att blanda färger kommer vi fram till färgens fysiska natur, vad pigmentet är, mineralet, den organiska naturen i färgen, växtfärgen, den syntetiska färgen etc. I nutidskonstens konceptsökande betydelsevärld söker man innebörden.
SB: Vi har båda målarutbildning, och Petri pratade nyss om den fysiska användningen av färger. Färgteorierna som utvecklats av konstnärerna, och som baserar sig på iakttagelser och hur färger uppfattas och används i exempelvis målningar, de har inte förändrats särskilt mycket. Naturligtvis utvecklas psykologin kring färguppfattning. Goethes färgteori översattes först nu till finska, ett par hundra år efter publiceringen. Trots att boken i många avseenden är föråldrad, är teorin fortfarande mycket intressant och har påverkat konsten mycket. Goethe har också påverkat senare konstnärers färgteorier. Färglära finns i skolorna redan på lågstadiet, åtminstone grundfärgerna lär man sig.
PH: Det ges endå ganska lite färglära, man pratar inte mycket om det, det tas ganska långt för givet. Man förringar Johannes Ittens sju kontraster och genomgång av dem. Det resulterar i att människors förmåga att använda färger varierar mycket, och det å andra sidan leder ibland till tämligen intressanta skapelser. Jag tycker att färglärans allmänna läronivå är ganska svag. Fastän du vet att rött och grönt blir brunt, hjälper det inte särskilt när du arbetar med färgernas proportioner. Goethe är den enda av de tre som berättar mer om färgens additiva natur i universum. Om blixteffekter, efterbildseffekter och av dem följande simultaneffekter...
SB: Det där är konstskolans grejer, lite som att studera musikteori och noter, i något skede stöter du oundvikligt på dem. Vissa intresserar det mera, andra mindre.
SB: Det finns sociala medier där människor diskuterar om en färg är brun eller grön och åsikterna är delade. Folk är intresserade av färger - det handlar om deras egna iakttagelser. Eftersom jag själv är konstnär, och också målare, och jobbar fortfarande på resor, så lägger jag märke till sådant, som andra i resesällskapet inte nödvändigtvis gör, bl.a. vilken färg ljuset har på olika platser. Som konstnär plockar man med sig sådana iakttagelser - vilket naturligtvis är en rikedom.
PH: Så det är också ganska mycket det att människor rentav inte ser det när de inte studerar det. Entusiasterna får de mest intensiva upplevelserna om det här når dem. Till exempel ser många inte hur olika ljusets färg är inom och utomhus. Många målare kan också vara färgblinda. Även om vi människor ser färger på ganska samma sätt är det inte någon liten procentandel som ser annorlunda. Det finns ganska många avvikelser. De helt vanliga "mänskoaporna" är ganska lika varandra, och avvikelserna är främst misstag. Naturen har nog format åt oss en jägares instinkter och förmåga att urskilja färger.
SB: Färg är alltid ett statement, en åsikt. Det märks till exempel i arkitekturdebatten. Om husets yta är, låt oss säga, sten eller metall, så orsakar det inte just några reaktioner, men om det målas i någon färg, så skapar det omedelbart kommentarer. Det uppstår alltid frågan varför det är den här färgen, det finns alltid en reaktion. Jag har gjort offentliga konstverk. Svart eller vitt väcker inte den reaktion som en färg. Folk vill alltid ha en motivering för färgen, eller en förklaring till varför den valdes. De gamla Empire-husen i Helsingfors är ljusgula, rosa eller blå, och de accepteras, men när färgerna kommer på de nya byggnaderna, så väcker de alltid någons åsikt.
PH: Ett bra exempel är också Venedig i förhållande till Burano, som har klarare färger. Hundratusentals turister åker dit varje år för att se färgerna. I Venedig är färgerna mer intetsägande.
PH: Det finns reaktiva färger och mer passiva färger, som bryts av sin egen ljusa natur, och de accepteras på ett helt annat sätt. Därför är konst som är lite mer dämpad, mycket mer accepterad på medelklassens väggar, än de lysande verk som, när de orsakar reaktion, också orsakar irritation. De är också ofta varselfärger.
SB: Någon gång har det sammanställts statistik på vilka färger som säljer bäst. Svart och rött är populärt på bilar, liksom metallfärger. Färger är en gemensam sak, de är närvarande i en hel del vardagliga saker och i vardagslivet.
Vad händer om färgkommittén väljer årets färg och beslutar att det är en modesak?
SB: Modefärger syns i konst. Konstnärer utsätts för aktuella färger som vem som helst annan. Det är inte märkligare än så. Det går säkert åt andra hållet också. Man kan dock föreställa sig att filmer eller något annat kulturområde har varit trendsättare framom just bildkonsten.
SB: Och för målare kan färgsättning ibland bli problematisk, när man tycker sig ha lärt sig för mycket, och inte längre kan använda färger, så kan man lösa problemet med att köpa "årets modefärger" från färghandeln. Jag känner till fall där konstnären bara har använt dem. Det valet blir en del av verket, och det nämns faktiskt som en del av arbetet.
PH: Å andra sidan kan "modekonst" gå så långt att man inte längre kan göra sina egna grunder... Färg är intressant i den meningen att det är som revirtänkande och som att höra till en klass i klassamhället. Färg kommer med gruppering. I Finland kan grupperingen kanske bero mera på hur lite färg du använder. Såsom modevärlden klär av färgen totalt och resultatet blir bara grått. Åtminstone har det ändå minskat att klä sig i svart, det som ännu på åttio-, nittio- och början av 2000-talet var allmänt, en typ av rockare-roudare - klädsel.
Kanske man lite vill följa omgivningen, när vi går mot sommar kommer det mera färger med i kläderna. Man väljer färger medvetet. Om man tänker på medvetandet och undermedvetandet, så har jag faktiskt mera varit en undermedveten målare. Jag till exempel väljer färger instinktivt, och när jag var yngre gjorde jag så ännu mer. Det är den totala motsatsen till användning av modefärger, när man tar till settet med läppglans.
Färgens geografi
SB: Nog är Finland ett grått land och ofta också skuggfritt. Ljuset här är underbart på sitt sätt. Å andra sidan, om man tänker på länder med starkt ljus som kommer direkt uppifrån, då bildas det starka skuggor.
PH: Fina blåa skuggor blir det nog.
SB: Nog har finländarna studerat det gråa och också hittat någonting fint i det. Men numera arbetar människor inte längre så mycket på basen av iakttagelser. Teman tas från telefonens skärm och där är färgschemat någonting helt annat. Och det har också förenat folk. Det finns inte längre så många kulturella skillnader.
PH: Ja, där finns nog en poäng, när jag till exempel var i Kina och där uppe på berget hittade järnoxider och direkt på platsen använde färgen till monotypier som jag tog med mig. Nog har också jordmånen en stor betydelse. Vi har gråbrun lera som markfärg, och så finns det lite sandtoner, som kan vara lite gulare eller rödare av granit. Och sedan får vi det där naturens överflöd från vår till höst, så nog är det väldigt starkt.
Den här vår variation av årstider är ganska stor. Vi är i alla fall fysiska varelser och relaterade till vår miljö. Jag funderade här i ateljén varför jag har olika lampor huller om buller, och det började irritera. Nog funderar jag, om jag skulle liksom Tor Arne bara använda dagsljus. Att vad är det blågråa ljusets roll. Jag tror att den undermedvetna färgens betydelse är mycket större än vi inser.
PH: Ganska lite funderar man på vad färgen eller färgämnet egentligen är. Ganska många blir uppskakade när de hör att om du håller kadmiumpigment i handen i tre dagar, så kan du få hudcancer av det... Allting uppfattas som självklarheter.
PH: Färger är en viktig del av vår miljö, vår planet, ekologin och därmed också vårt undermedvetna bl.a. biologiskt, som varningsfärg, som färg att bedåra, som ett sätt att gömma sig och som en särskiljande attraktion för exempelvis bärplockare. De här fysiska karaktärerna hos färger är delvis självklara för oss och är också starkt kopplade till många symboliska och primitiva - delvis djuriska aktiviteter.
För min egen del har det här framkommit av behovet av att måla i skogen och utomhus i naturen - som en del av naturen. På så sätt får vi också en känsla av att vi är en del av naturen - och därmed förs tankarna till naturskydd, en bredare världsbild - och eventuellt empati och etik - som också är relaterade till färg, men det är en längre historia ...
Superupplevelser du har fått av färg?
SB: Många av mina erfarenheter är relaterade till min egen konst, till exempel när jag målar utomhus. Alltid när man gör och målar en iakttagelse är det en betydande upplevelse och det är svårt att värdera dem individuellt. Jag gillar verkligen de här gråa dagarna, särskilt i färg och ljus.
PH: Jag har upplevt ganska starkt det när röken av bergsbränder, som smugglare hade tänt, med solens klarröda ljus, där nere vid ekvatorn, förändrade skuggorna helt gröna. När du möter det i naturen, där du annars ser ljuset gult och skuggan violett. Du ser rött ljus och grön skugga.
Färgupplevelsen är ganska intensiv! Jag tänker på en mer fysisk färgupplevelse. Det är sant vad Stig säger, när man målar en observation, det finns något i det, men observationen av färgen avtrubbas också litet, för att det blir arbete, överföring av iakttagelsen till någon yta. Ett rent fysiskt rum, en upplevelse, känns intressant. Det kan förbli ett mysterium som inte alls behöver flyttas över till tavlan.
Ateljé och ljus
SB: Ögat söker balans i ljuset. Starkt ljus äter allt annat. Dagsljuset varierar, färgen eller nyansen ändras under dagen. Ibland är den blåare och ibland rödare. Ett neutralt dagsljus är inte alls någon absolut sak.
PH: Den finaste porträttstudion som jag har sett, är Anders Zorns gamla målarboda i Mora. Den har ett snett fyrkantigt fönster på en kvadrat mot norr. Annars är den en helt svart boda. När man ställer sig i mitten, då är det nog ganska majestätiskt, det blir ett kraftfullt element. I ingen annans arbetsrum har jag upplevt något liknande. Där fungerade verkligen upplevelsen av det nordiska ljuset - fastän om det inte betyder så mycket för alla.
Det var kul när Rafael Wardi en gång berättade att han uppe på vinden har målat inomhusfärgerna och sedan gått ut för att måla utomhusfärgerna. Det är en fin och enkel beskrivning av en målares två olika färgvärldar. För mig var den bästa färgläran Wardis levande kommentar om de två olika ljus- och färgvärldarna. Naturligtvis är en del människor mer erfarna i att se och använda färg. Ibland bryter jag upp harmonin och skapar disharmoni. Och visst, det gör en enorm skillnad när du vill ha jämngrått att arbetsrummets ljus är jämnt.
SB: Människor använder termerna kalla och varma färger i sitt vardagliga tal, och det är ju en terminologi som härstammar från konsten. Det är uppfunnet, denna klassificering, att vissa färger är kalla och andra varma. På så sätt ges de liksom en symbolisk betydelse. Det här för att beskriva färgernas egenskaper eller deras psykologiska effekt. Du kan säga att färgen är blodröd eller du jämför den med något väderförhållande. Men i alla fall, till en av färgernas grundläggande egenskaper hör att människor vill namnge dem eller att namnge upplevelsen av dem.
PH: Idén om varm-kall är sån. I färgläran matas det ganska mycket in det här. Det är svårt för en del att förstå varför något anses svalare, till exempel. Blått har haft det här problemet. Det är ganska långt ett avståndsproblem. Det orsakar problem för studenter. Färgtemperatur är ett kännetecken på färger. När jag har pratat om temperaturen, har jag märkt att typ cyanblå kontra ultramarinblå himmel har varit svårt. Vad är kallt eller varmt? Erfarenheten är också subjektiv. Färg är också ett uttryckselement. Vad är det känslomässiga tillståndet i färg?
PH: Ja, i den här världen är nog "agnarna skiljda från vetet". Ganska många känslomässiga målare har skjutits åt sidan.
SB: Till exempel i samband med Vincent van Gogh talas det alltid om temperament. Man kan lika gärna tänka att hans färger var symboliska. Det tolkas alltför lätt att en målning alltid skulle återspegla målarens mentala tillstånd.
Med arkitekterna
PH: Den mer bohemiska förfallartisten håller på att försvinna. Det finns ingen plats för en förfallen konstnär längre. Världen blir hela tiden svårare. Det handlar inte bara om förfall, utan om betydelsen i att beskriva känslor och upplevelser. Median ger utrymme för att vissa maktelement att synas. Markku Pääkkönen på Leinelä är ett undantag. Arkitekter vill i stort sett själva bestämma färgen på sina hus. Ur den visuella konstnärens synvinkel har konstnärens roll blivit att skapa ett visst märke och dekoration i färg.
Vi kommer att ha Kaarina Kaikkonen, som har ett långvarigt samarbete med en arkitekt. På samma sätt har till exempel Jan-Erik Andersson arbetat länge med en arkitekt som han litar på. Men det är inte många konstnärer som kan göra så. Man har personliga relationer, men systemet stöder inte ännu. Procentandelar börjar ha betydelse. Vem styr och vem borde styra den ena procenten, det är en viktig fråga.
SB: Också konstnärerna är ofta alltför försiktiga. Många offentliga verk är nästan osynliga. Jag minns när jag gjorde en stor färgglad målning i trapphuset, om den konstaterade arkitekten att den här syns åtminstone. Å andra sidan, för vissa konstnärer, är visualitet inte den enda ansatsen.
SB: Grafisk betong som används i offentliga byggnader är som standard färglös. Det är ju väldigt populärt nuförtiden.
SB: I wow-arkitekturdebatten undrar jag över inställningen att något sådant inte bör göras. Varför inte? När allt kommer omkring måste det finnas något i huvudstaden som skiljer den från andra städer. Om projektet är betydelsefullt kan det naturligtvis vara wow. En gång var Kiasma i Helsingfors för mycket för många, liksom Tempelplatsens kyrka, som vi nu är stolta över - och kyrkan är ju fortfarande wow! Också här är mentaliteten sådan att man inte bör bli för synlig.
Wow-arkitektur i färg?
PH: Det har inte gjorts en enda sådan wow-arkitektur i färg. Ett samarbetsprojekt gjordes med arkitektur- och konststudenter i samband med Guggenheimplanerna i Helsingfors. Den där platsen på Södra Kajen hela vägen till Siljaterminalen skulle vara en lysande plats för wow-arkitektur. Det finns plats. Intill Redi byggs just nu några tornhus. Ett par sådana "stavar" upprätt. Är det vår wow-arkitektur?
I Danmark gick jag med studenter för att se Bjarke Ingels arkitektkontors designade "8 Housea" och där var nog wow starkt involverat! wow-arkitekturen väckte mig verkligen. Kan man tänka att arkitektur skulle påbörjas via färg? Så att det tas som en utgångspunkt. Man skulle kunna ge som utmaning åt alla arkitekter att nu vill vi förverkliga arkitektur genom färg.
SB: En fin lokal färgklick är Helsingfors grannt orangea metro. Det fungerar och man minns den. Trots allt har färgen i arkitekturen ökat.
En gemensam sak
SB: Färg är en gemensam sak, det är ett viktigt tema. Här har diskuterats ganska mycket om konstnärens arbete i praktiken. Liksom vårt tema säger, är färg ingenting främmande.
PH: Färg har också innebörden av godkännande, det spelar en stor roll. Till exempel Pride och sexuell jämlikhet, acceptans av olikheter överhuvudtaget.
SB: Maimus Färg-TV hänvisar till samhället och dess förstärkning. Konst överhuvudtaget är ett sätt att få människor att samlas. Jag anser själv att allmänheten kan lära sig att gilla mycket olika verk. I princip är jag inte emot någon konstriktning. Och jag har lärt mig att tycka om olika former av konst och konstnärer.
Till en början var Gerhard Richter sådan att jag inte kunde förstå hans användning av färg, innan jag förstod att han inte söker någon harmoni, skönhet eller ordning. I allmänhet alla främmande kulturer, som indisk målning, känns till en början att man inte på något sätt kan förstå den, men när man bekantar sig tillräckligt med den, och inte projicerar sina egna preferenser, så förändras situationen.
Om förhållandet mellan konst och samhälle
PH: Det är ju också en konstig tanke om alla skulle sträva efter harmoni. Det är nog en ganska stor sak att man lär sig allt möjligt om konst när man studerar, men vi som publik kan också lära oss att acceptera mångvärde. Vi lär oss att acceptera olika uttryck och olika människor, eftersom verken redan är kristalliserade verk av en viss typ av person eller grupp konstnärer, så att acceptera den saken, är redan en god bit på väg i utvecklingen till bredare acceptans av det vad någon annan kan se.
Enspårighetens framgång är skrämmande. I Galleria Rankka håller vi en utställning om förfall, där vi har funderat på bl.a. provokationer och makt. Idag ökar det radikala höger- och populistiska tänkandet. Den sociala aspekten av konst är i huvudsak ganska mjäkig.
SB: Två fenomen blir ofta lite blandade. Det finns en så kallad politisk konst eller aktivism som äger rum inom och i konstens namn - och som till sitt yttre inte nödvändigtvis liknar traditionell konst överhuvudtaget. Sedan finns det konst som kan behandla sociala frågor. Nutidskonsten är ett så mångsidigt område. Redan på 60-talet förekom happenings och aktivism. Politiska åsikter uttrycktes genom konst eller under konstinstitutionen.
PH: Vem definierar konst. Det finns olika uppfattningar om vad man ser som konst. Hur mycket vågar vi som konstnärer gå med i politiken, hur många konstnärer har varit riksdagsledamöter. Vi har helt saknat direkta åtgärder.
SB: Konstnärerna är ofta involverade i olika aktivismrörelser och specifikt som konstnärer. Nuförtiden sker politisk verksamhet mycket genom aktivism, snarare än genom att bli medlemmar i politiska partier.
PH: Föreningen Oranssi har fått mycket gjort, till exempel studentbostäder som följd av ockupationerna. Inom konstområdet har neutralitet varit rådande. Medelgrå byråkrat. En konstnär kan ha ett personligt behov av att förbli oavhängig.
SB: När allt kommer omkring har vi till exempel statliga museer som fortfarande försöker visa också politisk konst. Statstödd konst tillåter oss också yttrandefrihet.
Kommer något provocerande upp?
PH: Vad som potentiellt är provocerande i staden presenteras i tecknade serier, till exempel av Emmi Valve. Serietecknarna skapar Färglägg Borgå -projektet där allmänheten kan agera interaktivt genom att färglägga ute på stan uppklistrade graffitin. De aktiva är medlemmar i Kutikuti-gruppen, arrangörer av Å-fest och aktivister i serietidningsklubben.
SB: Runt konstmuseet Kiasma fanns en gång ett ljusrött byggplatsstaket som i sig var ett konstverk, "Färg åt Marsken". Färgen på verket blev en sensation.
PH: I pre-triennialen samarbetade vi konstnärsgruppen Ilomiehet med invandrare. Vi fick enbart positiv feedback. Skulle det kunna vara möjligt att skapa några färgutrymmen här, en bra stämning åt alla, utan konstanta besvär och ifrågasättanden? Färg kan vara njutningsfullt, också exhibionistiskt. Färg kan vara grunden för det gemensamma goda. Ganska ofta stöter man på det att konstnärerna själva minimerar sin egen wow-effekt. Man kan ha sina egna lås, och de måste prata bort. Det kräver mod.
SB: När de italienska företrädarna för transavantgarde bildades på 1980-talet gjorde de expressionistiska målningar i gigantiska storlekar. Om du betraktar dem i Italien så ser de inte längre så stora ut. I Italien har man vant sig vid stora målningar, och fräckheten att göra sådana kanske inte längre var en så stor sak.
PH: Renässansens takmålningar är helt ganska vansinniga. Och när skall vi gå framåt beträffande fasadmålningen. Vi har förminskat idén. Bauhaus har här varit en broms, modernismen och minimalismen. Postmodernismen i Finland var en ganska löjlig fas. Tarmo Koivistos tecknade serie Mämmilä eller Ukri Merikantos skulpturer - de innehöll en bild av det postmoderna Finland. Det kunde inte utvecklas ordentligt här, det ersattes snabbt med en sådan nihilistisk minimalism, stål och järn. Det var ett kort mellansteg. Och sedan kom wow-arkitekturen.
Ljus och färg
SB: Finland är ett ganska mörkt land, folk vistas mycket inomhus. Å andra sidan är det synd att det finns de där nya klara LED-lamporna överallt och att skymningen är sällsynt. Vi blir inte längre vana vid skymningen.
PH: Gränserna för vår förmåga att se färger, var går de? Och hur är det med färgens temperatur? Våra sinnen är mycket svaga. Astronom Esko Valtaoja sa en gång bra vid någon öppningsceremoni att "Nu är det nu konstigt om vi skall vara skapelsens krona!" Var går gränserna för våra sinnen. Kan vi använda vetenskap för att väcka människor att se färgerna ännu bättre?
SB: Vår färguppfattning slutar i violett. Vissa fåglar har fortfarande färger som vi inte kan se. Det är en rolig tanke att det finns färger som vi inte har den blekaste aning om hur de ser ut. Vi har bara vissa våglängder till förfogande i våra observationer och vi tror att alla färgerna är där - och så är det inte.
PH: Det är intressant att tänka om det skulle vara möjligt att utveckla de mänskliga sinnenas effekt. Förmodligen befinner vi oss ännu i tidig historia när det gäller det här.
SB: I färglärorna finns det variationer också beträffande vilka huvudfärgerna är. I skolan har man lärt sig att det är rött, blått, gult. Det är en överenskommelse att det är så. Men i TVn har man additiva färger: rött, blått och grönt. Printrarna har subtraktiva CMYK-färger d.v.s. cyan, magenta, gult och svart. Å andra sidan finns det också guld och silver och fast vilka som helst pigment.
PH: Och hur är det med färgens semiotiska upplevelse i guld eller silver.
SB: Gammal konst har en annan färglära, idén om lokala färger. Ett blått plagg med ljus- och skuggpunkter målade med mörkt eller vitt, och sedan började man se att skuggan har en färg, att ljuset också påverkar den lokala färgen.
PH: Tizian hade redan färg i skuggor och halvskuggor. Oljefärgstekniken modifierar processen. I gamla tavlor hade man en lång väntetid mellan skikten. Vermeer som målare som använde sig av färgskikt nämns allt emellanåt. Användningen av färg har varit symbolisk, till exempel de liturgiska färgerna.
SB: I Mark Rothkos teknik är skikten fortfarande närvarande.
PH: Färgens terapeutiska förhållanden har försummats här. De har en stor mängd supportrar och effekterna på sinnestillståndet är verkligt. Jag vill hålla min ateljé ganska neutral i färgen. Jag måste åka söderut på vintern för att arbeta, så att jag får det starkare gula ljuset än vi har här. Här är det här gråa och kalla gula ljuset.
SB: Om färgläror. Exempelvis Steiner-pedagogiken har sin egen färgkarta. Där finns den rena kärlekens färg osv. Sedan finns den icke-symboliska, relativa färgteorin, utvecklad av bildkonstnären Josef Albers på 1950- och 60-talet, som är baserad på färgernas interaktion och förhållanden färger emellan. Den fria konstskolan hämtade Albers idéer till Finland och på den grunden undervisas det fortfarande på många ställen.
PH: Det är frågan om en Bauhaus-färgteori, som utvecklades först i USA, även om Albers redan hade undervisat i Bauhaus. Till exempel i kompositionsuppgifterna syns den Bauhausiska geometriska formvärlden.
PH: Nu har vi bara pratat om västvärlden, men det finns mer i världen. Aborginalkonsten följer en kedja som pågått redan i över 10 000 år. Färgen har använts för grottmålningar. Fortfarande används den. Vad kommer vi att lämna kvar från den här tiden?
Intervjuat av konstamanuens Susanna Widjeskog
Översättning av amanuens Solveig Bergholm/ Borgå museum
Intervju med Triennial-kuratorerna Petri Hytönen och Stig Baumgartner
Varför valdes detta tema för Triennialen?
PH: Det här är en tydlig fortsättning på den första triennalen. Låt oss ta "teckning" först, sedan "färg" och sedan "rymd" etc. Enkla teman som konstnärer närmar sig på sina egna enkla eller mera komplexa sätt. Färgen är här en lättillgänglig faktor som inte utesluter någon. Färg är en förenande och åtskiljande faktor - på många sätt. Känsla och färg är ett oändligt träsk fullt av förenliga adjektiv. Färg stimulerar, förargar, charmerar och leder oss till olika sinnesstämningar. Favoritfärger, liturgiska färger, färgterapier, aurornas färger, upplevelserika färgfenomen och alla andra färger relaterade till andliga världar ger upphov till ganska starka känslor. Och samtidigt fungerar färger som neutrala symboler, som distraktionsfärg, som markeringsfärg och de är närvarande överallt liksom våglängderna i rymden som våra ögon inte ens kan uppfatta.
Färg är också ett utmärkt sätt att skapa nya vägar för tänkande och frågeställningar i det offentliga rummet, särskilt i en miljö med byggnader - och färg fungerar fint också i konstverk!
SB: Man kan närma sig färg vetenskapligt eller helt subjektivt - och i konsten med många kombinationer av de här två. Exempelvis ljusets ytterligheter, svart och vitt, kan tänkas och mätas som ljus och inte ljus, så svart är alltså frånvaron av ljus och färg, en negation. Symboliskt sett är svart och vitt motsatser, motkrafter som gott och ont, tomt och fullt etc. och på så sätt kompletterar de varandra - och fungerar genast som tankegångens nycklar. Färg finns i ljus. Färg har ingen annan gestalt än att närvara i sig själv. Enklare sagt har varje färg alltid sin egen färg, och eftersom närvaron är så omedelbar och direkt försöker vi förstå den genom att exempelvis ge den ett namn. Men hur ger man ett namn som inte redan fångar sitt väsen. Filmregissören Aki Kaurismäki hade ett vackert exempel på hur en färg kan namnges. Han instruerade sin scenograf att låta måla rummets väggar i färgen av en från marken uppgrävd oliver. Det är så det ofta går: ett färgval är redan en historia i sig själv, och som betraktare kliver du in i berättelsen med att helt enkelt låta färgen vara sådan den är.
På vilka grunder blev just de här konstnärerna inbjudna?
SB: Konstnärerna har valts som specifikt lämpliga för temat, det finns olika medier, traditionell målning, skulptur, videokonst, performans.
PH: Användning av färg är ingen självklarhet för skulptörer. Vi har valt just dem som har involverat färg i något skede av processen - eller, som Aurora Reinhards färglöshet - gips och vitt, med en liten färgad twist. Markku Pääkkönen har en lång erfarenhet av färger i sina färgrika beställningsarbeten, Leinelä i Vanda som sitt senaste storverk. Mikko Paakkola är en drömmare som arbetar utgående från en ganska monokromatisk tradition. Hans arbeten består till stor del av pigment där färgen betonat fungerar som fysiskt element.
PH: Färgen i arbetsparet Kalle Turakka Purhonens och Sampsa Indrés Finlands tjockaste flaggstång representerar humor med symbolvärde, en mjuk humor som reflekterar nationalitetsidén.
SB: Färg kan vara materiell eller symbolisk som blåvithet, eller som regnbågsfärgerna av Maimu Brushwood f. Huolirinta. Maimu är en dragkonstnär och bildkonstnär Timo Tähkänens alter ego. Hans konstform är målningar och installationer, till vilka färgerna ger ett betydelsefullt innehåll. Tidigare har han kombinerat skapande av konst med sitt arbete på vårdanstalter.
PH: Kirsi Mikkolas stora färgcollage är ren färg. Det finns inga motsvarande finländska collageproducenter som skulle ha gjort färgcollaget så viktigt, det vill säga färgen är allomfattande. Hon har bott huvudsakligen i Berlin i decennier, redan innan muren brast.
SB: Man kan tänka på att det ju finns många konstnärer att välja mellan. Det finns många duktiga som skulle kunna vara med, men när man väljer en, kan det också leda till en annan: när man tänker på Kirsi Mikkolas collage och sedan jämför dem med Maija Närhinen, som på sätt och vis också gör collage, men hennes arbeten har mera volym, är mera tredimensionella.
PH: Den här gången uttrycker Maija Närhinen en synvinkel mera genom återvinning.
SB: Våra val resulterade i konstnärspar eller grupper om tre. Det föddes interaktion mellan de olika grupperna, nya perspektiv.
PH: Bland konstnärerna i museilokalerna har skulptören Anne Meskanen-Barman alltid haft färg med. Färgen har varit en del av skulpteringen och det har varit ganska tydligt. Aura Hakuri och Linda Granfors, båda är ju utbildade målare och färg är inte alltid med i performanser, men när de gör någon installation är färg mycket starkt med.
SB: De betonar också själva att deras bakgrund som målare syns i deras arbete, även om verket skulle vara en föreställning.
PH: Heikki Marila, som i sin senaste utställning var så inspirerad av Monet, av honom kommer verkligen expressiva färgmålningar.
SB: Pekka Sassis verk är ganska minimalistisk video, fastän samtidigt ganska allomfattande och kräver aktivering av sinnena. Det finns långsamma övergångar i videoinstallationernas färgytor.
PH: Det kan också finnas fotoutskrifter. Digital displaybaserad färgåtergivning, det betyder mycket. Det syns i additiva färgvärlden, men inte i den här subtraktiva. Det är en stor skillnad. Inte många videon är valda.
PH: Till konstnärer, för vilka färger alltid har varit viktiga, hör Reijo Viljanen, vars delvis retrospektiva utställning finns i Kaplansgården. Och Jukka Vikbergs skulpturer kommer att finnas i samma galleri.
SB: När man tänker på det här temat "färg är en gemensam sak", och hur det hör ihop med människors vardag, till exempel när någon tar på sig kläder tänker hen redan på vilket intryck färgen eller personen själv ger. Är plagget för färgstarkt eller borde det vara färgglatt? Sådana val, vill man sticka ut, är redan i vardagen uppträdande via färger. Också inom konsten är färg alltid ett val för en målare, till exempel.
Finns det bland de här konstnärerna någon som på något sätt bryter mot färgernas traditionella symbolik?
PH: Timo Vaittinen gjorde en gång i tiden färgglada epoxymålningar, nu funderar han på förtappelsens, helvetets och djävulens färger.
SB: Konstnärer vill vanligtvis inte låsa färger och i dem betydelser, men när man tänker på lång sikt, så upprepar konstnären ofta en viss färgskala, en igenkännbar palett. Det finns skäl att återgå till vissa färger.
PH: Timo Tähkänen skapar olika energier med färger genom färgassimileringar. Verken känns fruktansvärt helande. Verken har redan tidigt förmedlat att färgerna har betydelser som påverkar rummets energi. För andra är energin inte lika ackumulerad. Man kan lätt stämplas som en stolle när man pratar om det här, men det här är ju ren färgpsykologi.
SB: Å andra sidan, för Marika Mäkelä är energin i en dekorativ färg en resurs, även om ordet "dekorativ" lätt undviks. Heikki Marila har målat referenser till konsthistorian, både i sina abstraktioner och i sina tydligt figurativa verk. I dem associeras exempelvis rött med blod och därmed med lidande, men när de uttrycks via konsthistorien kan de också vara ironiska. Det beror också på i vilket sammanhang verket visas. Om man fast jämför, är verket upphängt i en kyrka eller ett köpcentrum. Det är intressant hur låsta de där betydelserna är.
PH: Den här människoapan är ganska låst i rymd, tid och plats.
SB: Tiina Pyykkinen har gjort övervägande svarta verk, om än färgrikt och inte helt svart - det är också ett slags statement att utelämna färger.
PH: Hon visar hur nära svart det också finns färger, och den idén framförs mycket via violett. Hon använder också reflektioner och bilder av dem, liksom betydelsen av glansiga och matta ytor i olika lager. På sätt och vis är hennes arbeten semiadditiva eftersom reflektionen återspeglas på olika sätt. Färgtonerna ändras ganska lika som i kinetisk konst, beroende på iakttagaren. Det är semiadditivt.
Om färgteorier och undervisning
PH: Stig och jag i flera år hållit ett färg- och kompositionslaboratorium i Bildkonstakademin, fast till en början bara ett färglaboratorium. Med kompositionen utvidgades motivkretsen betydligt. Vi har strävat efter att skaffa finländska, ibland också utländska, konstnärer och teoretiker som föredragshållare. På så sätt breddas synvinkeln rätt så mycket jämfört med om man bara tänker på enkel subtraktiv "färgblandningsteori". Det är en värld, men så finns också den elektriska världen, en addiktiv färgvärld som föds via det elektriska ljuset. De är inte ömsesidigt exklusiva.
Vi lever på sätt och vis i det elektriska ljusets värld. Det ger många olika perspektiv. När det finns ett par hundra olika sk. formella färgläror, så har vi ganska långt gått efter Goethe, Itten och Albers, men det har också kommit en Kukkonens Marttis färgteori, med cyan, magenta, gult, svart och vitt. Martti Kukkonen brukade på sin tid också hålla kurser, sådan här rolig subtraktionsundervisning att man använde endast 3 nyanser + svart och vitt. Ingen kan gå väldigt långt, skapa hela universum. Genom att blanda färger kommer vi fram till färgens fysiska natur, vad pigmentet är, mineralet, den organiska naturen i färgen, växtfärgen, den syntetiska färgen etc. I nutidskonstens konceptsökande betydelsevärld söker man innebörden.
SB: Vi har båda målarutbildning, och Petri pratade nyss om den fysiska användningen av färger. Färgteorierna som utvecklats av konstnärerna, och som baserar sig på iakttagelser och hur färger uppfattas och används i exempelvis målningar, de har inte förändrats särskilt mycket. Naturligtvis utvecklas psykologin kring färguppfattning. Goethes färgteori översattes först nu till finska, ett par hundra år efter publiceringen. Trots att boken i många avseenden är föråldrad, är teorin fortfarande mycket intressant och har påverkat konsten mycket. Goethe har också påverkat senare konstnärers färgteorier. Färglära finns i skolorna redan på lågstadiet, åtminstone grundfärgerna lär man sig.
PH: Det ges endå ganska lite färglära, man pratar inte mycket om det, det tas ganska långt för givet. Man förringar Johannes Ittens sju kontraster och genomgång av dem. Det resulterar i att människors förmåga att använda färger varierar mycket, och det å andra sidan leder ibland till tämligen intressanta skapelser. Jag tycker att färglärans allmänna läronivå är ganska svag. Fastän du vet att rött och grönt blir brunt, hjälper det inte särskilt när du arbetar med färgernas proportioner. Goethe är den enda av de tre som berättar mer om färgens additiva natur i universum. Om blixteffekter, efterbildseffekter och av dem följande simultaneffekter...
SB: Det där är konstskolans grejer, lite som att studera musikteori och noter, i något skede stöter du oundvikligt på dem. Vissa intresserar det mera, andra mindre.
SB: Det finns sociala medier där människor diskuterar om en färg är brun eller grön och åsikterna är delade. Folk är intresserade av färger - det handlar om deras egna iakttagelser. Eftersom jag själv är konstnär, och också målare, och jobbar fortfarande på resor, så lägger jag märke till sådant, som andra i resesällskapet inte nödvändigtvis gör, bl.a. vilken färg ljuset har på olika platser. Som konstnär plockar man med sig sådana iakttagelser - vilket naturligtvis är en rikedom.
PH: Så det är också ganska mycket det att människor rentav inte ser det när de inte studerar det. Entusiasterna får de mest intensiva upplevelserna om det här når dem. Till exempel ser många inte hur olika ljusets färg är inom och utomhus. Många målare kan också vara färgblinda. Även om vi människor ser färger på ganska samma sätt är det inte någon liten procentandel som ser annorlunda. Det finns ganska många avvikelser. De helt vanliga "mänskoaporna" är ganska lika varandra, och avvikelserna är främst misstag. Naturen har nog format åt oss en jägares instinkter och förmåga att urskilja färger.
SB: Färg är alltid ett statement, en åsikt. Det märks till exempel i arkitekturdebatten. Om husets yta är, låt oss säga, sten eller metall, så orsakar det inte just några reaktioner, men om det målas i någon färg, så skapar det omedelbart kommentarer. Det uppstår alltid frågan varför det är den här färgen, det finns alltid en reaktion. Jag har gjort offentliga konstverk. Svart eller vitt väcker inte den reaktion som en färg. Folk vill alltid ha en motivering för färgen, eller en förklaring till varför den valdes. De gamla Empire-husen i Helsingfors är ljusgula, rosa eller blå, och de accepteras, men när färgerna kommer på de nya byggnaderna, så väcker de alltid någons åsikt.
PH: Ett bra exempel är också Venedig i förhållande till Burano, som har klarare färger. Hundratusentals turister åker dit varje år för att se färgerna. I Venedig är färgerna mer intetsägande.
PH: Det finns reaktiva färger och mer passiva färger, som bryts av sin egen ljusa natur, och de accepteras på ett helt annat sätt. Därför är konst som är lite mer dämpad, mycket mer accepterad på medelklassens väggar, än de lysande verk som, när de orsakar reaktion, också orsakar irritation. De är också ofta varselfärger.
SB: Någon gång har det sammanställts statistik på vilka färger som säljer bäst. Svart och rött är populärt på bilar, liksom metallfärger. Färger är en gemensam sak, de är närvarande i en hel del vardagliga saker och i vardagslivet.
Vad händer om färgkommittén väljer årets färg och beslutar att det är en modesak?
SB: Modefärger syns i konst. Konstnärer utsätts för aktuella färger som vem som helst annan. Det är inte märkligare än så. Det går säkert åt andra hållet också. Man kan dock föreställa sig att filmer eller något annat kulturområde har varit trendsättare framom just bildkonsten.
SB: Och för målare kan färgsättning ibland bli problematisk, när man tycker sig ha lärt sig för mycket, och inte längre kan använda färger, så kan man lösa problemet med att köpa "årets modefärger" från färghandeln. Jag känner till fall där konstnären bara har använt dem. Det valet blir en del av verket, och det nämns faktiskt som en del av arbetet.
PH: Å andra sidan kan "modekonst" gå så långt att man inte längre kan göra sina egna grunder... Färg är intressant i den meningen att det är som revirtänkande och som att höra till en klass i klassamhället. Färg kommer med gruppering. I Finland kan grupperingen kanske bero mera på hur lite färg du använder. Såsom modevärlden klär av färgen totalt och resultatet blir bara grått. Åtminstone har det ändå minskat att klä sig i svart, det som ännu på åttio-, nittio- och början av 2000-talet var allmänt, en typ av rockare-roudare - klädsel.
Kanske man lite vill följa omgivningen, när vi går mot sommar kommer det mera färger med i kläderna. Man väljer färger medvetet. Om man tänker på medvetandet och undermedvetandet, så har jag faktiskt mera varit en undermedveten målare. Jag till exempel väljer färger instinktivt, och när jag var yngre gjorde jag så ännu mer. Det är den totala motsatsen till användning av modefärger, när man tar till settet med läppglans.
Färgens geografi
SB: Nog är Finland ett grått land och ofta också skuggfritt. Ljuset här är underbart på sitt sätt. Å andra sidan, om man tänker på länder med starkt ljus som kommer direkt uppifrån, då bildas det starka skuggor.
PH: Fina blåa skuggor blir det nog.
SB: Nog har finländarna studerat det gråa och också hittat någonting fint i det. Men numera arbetar människor inte längre så mycket på basen av iakttagelser. Teman tas från telefonens skärm och där är färgschemat någonting helt annat. Och det har också förenat folk. Det finns inte längre så många kulturella skillnader.
PH: Ja, där finns nog en poäng, när jag till exempel var i Kina och där uppe på berget hittade järnoxider och direkt på platsen använde färgen till monotypier som jag tog med mig. Nog har också jordmånen en stor betydelse. Vi har gråbrun lera som markfärg, och så finns det lite sandtoner, som kan vara lite gulare eller rödare av granit. Och sedan får vi det där naturens överflöd från vår till höst, så nog är det väldigt starkt.
Den här vår variation av årstider är ganska stor. Vi är i alla fall fysiska varelser och relaterade till vår miljö. Jag funderade här i ateljén varför jag har olika lampor huller om buller, och det började irritera. Nog funderar jag, om jag skulle liksom Tor Arne bara använda dagsljus. Att vad är det blågråa ljusets roll. Jag tror att den undermedvetna färgens betydelse är mycket större än vi inser.
PH: Ganska lite funderar man på vad färgen eller färgämnet egentligen är. Ganska många blir uppskakade när de hör att om du håller kadmiumpigment i handen i tre dagar, så kan du få hudcancer av det... Allting uppfattas som självklarheter.
PH: Färger är en viktig del av vår miljö, vår planet, ekologin och därmed också vårt undermedvetna bl.a. biologiskt, som varningsfärg, som färg att bedåra, som ett sätt att gömma sig och som en särskiljande attraktion för exempelvis bärplockare. De här fysiska karaktärerna hos färger är delvis självklara för oss och är också starkt kopplade till många symboliska och primitiva - delvis djuriska aktiviteter.
För min egen del har det här framkommit av behovet av att måla i skogen och utomhus i naturen - som en del av naturen. På så sätt får vi också en känsla av att vi är en del av naturen - och därmed förs tankarna till naturskydd, en bredare världsbild - och eventuellt empati och etik - som också är relaterade till färg, men det är en längre historia ...
Superupplevelser du har fått av färg?
SB: Många av mina erfarenheter är relaterade till min egen konst, till exempel när jag målar utomhus. Alltid när man gör och målar en iakttagelse är det en betydande upplevelse och det är svårt att värdera dem individuellt. Jag gillar verkligen de här gråa dagarna, särskilt i färg och ljus.
PH: Jag har upplevt ganska starkt det när röken av bergsbränder, som smugglare hade tänt, med solens klarröda ljus, där nere vid ekvatorn, förändrade skuggorna helt gröna. När du möter det i naturen, där du annars ser ljuset gult och skuggan violett. Du ser rött ljus och grön skugga.
Färgupplevelsen är ganska intensiv! Jag tänker på en mer fysisk färgupplevelse. Det är sant vad Stig säger, när man målar en observation, det finns något i det, men observationen av färgen avtrubbas också litet, för att det blir arbete, överföring av iakttagelsen till någon yta. Ett rent fysiskt rum, en upplevelse, känns intressant. Det kan förbli ett mysterium som inte alls behöver flyttas över till tavlan.
Ateljé och ljus
SB: Ögat söker balans i ljuset. Starkt ljus äter allt annat. Dagsljuset varierar, färgen eller nyansen ändras under dagen. Ibland är den blåare och ibland rödare. Ett neutralt dagsljus är inte alls någon absolut sak.
PH: Den finaste porträttstudion som jag har sett, är Anders Zorns gamla målarboda i Mora. Den har ett snett fyrkantigt fönster på en kvadrat mot norr. Annars är den en helt svart boda. När man ställer sig i mitten, då är det nog ganska majestätiskt, det blir ett kraftfullt element. I ingen annans arbetsrum har jag upplevt något liknande. Där fungerade verkligen upplevelsen av det nordiska ljuset - fastän om det inte betyder så mycket för alla.
Det var kul när Rafael Wardi en gång berättade att han uppe på vinden har målat inomhusfärgerna och sedan gått ut för att måla utomhusfärgerna. Det är en fin och enkel beskrivning av en målares två olika färgvärldar. För mig var den bästa färgläran Wardis levande kommentar om de två olika ljus- och färgvärldarna. Naturligtvis är en del människor mer erfarna i att se och använda färg. Ibland bryter jag upp harmonin och skapar disharmoni. Och visst, det gör en enorm skillnad när du vill ha jämngrått att arbetsrummets ljus är jämnt.
SB: Människor använder termerna kalla och varma färger i sitt vardagliga tal, och det är ju en terminologi som härstammar från konsten. Det är uppfunnet, denna klassificering, att vissa färger är kalla och andra varma. På så sätt ges de liksom en symbolisk betydelse. Det här för att beskriva färgernas egenskaper eller deras psykologiska effekt. Du kan säga att färgen är blodröd eller du jämför den med något väderförhållande. Men i alla fall, till en av färgernas grundläggande egenskaper hör att människor vill namnge dem eller att namnge upplevelsen av dem.
PH: Idén om varm-kall är sån. I färgläran matas det ganska mycket in det här. Det är svårt för en del att förstå varför något anses svalare, till exempel. Blått har haft det här problemet. Det är ganska långt ett avståndsproblem. Det orsakar problem för studenter. Färgtemperatur är ett kännetecken på färger. När jag har pratat om temperaturen, har jag märkt att typ cyanblå kontra ultramarinblå himmel har varit svårt. Vad är kallt eller varmt? Erfarenheten är också subjektiv. Färg är också ett uttryckselement. Vad är det känslomässiga tillståndet i färg?
PH: Ja, i den här världen är nog "agnarna skiljda från vetet". Ganska många känslomässiga målare har skjutits åt sidan.
SB: Till exempel i samband med Vincent van Gogh talas det alltid om temperament. Man kan lika gärna tänka att hans färger var symboliska. Det tolkas alltför lätt att en målning alltid skulle återspegla målarens mentala tillstånd.
Med arkitekterna
PH: Den mer bohemiska förfallartisten håller på att försvinna. Det finns ingen plats för en förfallen konstnär längre. Världen blir hela tiden svårare. Det handlar inte bara om förfall, utan om betydelsen i att beskriva känslor och upplevelser. Median ger utrymme för att vissa maktelement att synas. Markku Pääkkönen på Leinelä är ett undantag. Arkitekter vill i stort sett själva bestämma färgen på sina hus. Ur den visuella konstnärens synvinkel har konstnärens roll blivit att skapa ett visst märke och dekoration i färg.
Vi kommer att ha Kaarina Kaikkonen, som har ett långvarigt samarbete med en arkitekt. På samma sätt har till exempel Jan-Erik Andersson arbetat länge med en arkitekt som han litar på. Men det är inte många konstnärer som kan göra så. Man har personliga relationer, men systemet stöder inte ännu. Procentandelar börjar ha betydelse. Vem styr och vem borde styra den ena procenten, det är en viktig fråga.
SB: Också konstnärerna är ofta alltför försiktiga. Många offentliga verk är nästan osynliga. Jag minns när jag gjorde en stor färgglad målning i trapphuset, om den konstaterade arkitekten att den här syns åtminstone. Å andra sidan, för vissa konstnärer, är visualitet inte den enda ansatsen.
SB: Grafisk betong som används i offentliga byggnader är som standard färglös. Det är ju väldigt populärt nuförtiden.
SB: I wow-arkitekturdebatten undrar jag över inställningen att något sådant inte bör göras. Varför inte? När allt kommer omkring måste det finnas något i huvudstaden som skiljer den från andra städer. Om projektet är betydelsefullt kan det naturligtvis vara wow. En gång var Kiasma i Helsingfors för mycket för många, liksom Tempelplatsens kyrka, som vi nu är stolta över - och kyrkan är ju fortfarande wow! Också här är mentaliteten sådan att man inte bör bli för synlig.
Wow-arkitektur i färg?
PH: Det har inte gjorts en enda sådan wow-arkitektur i färg. Ett samarbetsprojekt gjordes med arkitektur- och konststudenter i samband med Guggenheimplanerna i Helsingfors. Den där platsen på Södra Kajen hela vägen till Siljaterminalen skulle vara en lysande plats för wow-arkitektur. Det finns plats. Intill Redi byggs just nu några tornhus. Ett par sådana "stavar" upprätt. Är det vår wow-arkitektur?
I Danmark gick jag med studenter för att se Bjarke Ingels arkitektkontors designade "8 Housea" och där var nog wow starkt involverat! wow-arkitekturen väckte mig verkligen. Kan man tänka att arkitektur skulle påbörjas via färg? Så att det tas som en utgångspunkt. Man skulle kunna ge som utmaning åt alla arkitekter att nu vill vi förverkliga arkitektur genom färg.
SB: En fin lokal färgklick är Helsingfors grannt orangea metro. Det fungerar och man minns den. Trots allt har färgen i arkitekturen ökat.
En gemensam sak
SB: Färg är en gemensam sak, det är ett viktigt tema. Här har diskuterats ganska mycket om konstnärens arbete i praktiken. Liksom vårt tema säger, är färg ingenting främmande.
PH: Färg har också innebörden av godkännande, det spelar en stor roll. Till exempel Pride och sexuell jämlikhet, acceptans av olikheter överhuvudtaget.
SB: Maimus Färg-TV hänvisar till samhället och dess förstärkning. Konst överhuvudtaget är ett sätt att få människor att samlas. Jag anser själv att allmänheten kan lära sig att gilla mycket olika verk. I princip är jag inte emot någon konstriktning. Och jag har lärt mig att tycka om olika former av konst och konstnärer.
Till en början var Gerhard Richter sådan att jag inte kunde förstå hans användning av färg, innan jag förstod att han inte söker någon harmoni, skönhet eller ordning. I allmänhet alla främmande kulturer, som indisk målning, känns till en början att man inte på något sätt kan förstå den, men när man bekantar sig tillräckligt med den, och inte projicerar sina egna preferenser, så förändras situationen.
Om förhållandet mellan konst och samhälle
PH: Det är ju också en konstig tanke om alla skulle sträva efter harmoni. Det är nog en ganska stor sak att man lär sig allt möjligt om konst när man studerar, men vi som publik kan också lära oss att acceptera mångvärde. Vi lär oss att acceptera olika uttryck och olika människor, eftersom verken redan är kristalliserade verk av en viss typ av person eller grupp konstnärer, så att acceptera den saken, är redan en god bit på väg i utvecklingen till bredare acceptans av det vad någon annan kan se.
Enspårighetens framgång är skrämmande. I Galleria Rankka håller vi en utställning om förfall, där vi har funderat på bl.a. provokationer och makt. Idag ökar det radikala höger- och populistiska tänkandet. Den sociala aspekten av konst är i huvudsak ganska mjäkig.
SB: Två fenomen blir ofta lite blandade. Det finns en så kallad politisk konst eller aktivism som äger rum inom och i konstens namn - och som till sitt yttre inte nödvändigtvis liknar traditionell konst överhuvudtaget. Sedan finns det konst som kan behandla sociala frågor. Nutidskonsten är ett så mångsidigt område. Redan på 60-talet förekom happenings och aktivism. Politiska åsikter uttrycktes genom konst eller under konstinstitutionen.
PH: Vem definierar konst. Det finns olika uppfattningar om vad man ser som konst. Hur mycket vågar vi som konstnärer gå med i politiken, hur många konstnärer har varit riksdagsledamöter. Vi har helt saknat direkta åtgärder.
SB: Konstnärerna är ofta involverade i olika aktivismrörelser och specifikt som konstnärer. Nuförtiden sker politisk verksamhet mycket genom aktivism, snarare än genom att bli medlemmar i politiska partier.
PH: Föreningen Oranssi har fått mycket gjort, till exempel studentbostäder som följd av ockupationerna. Inom konstområdet har neutralitet varit rådande. Medelgrå byråkrat. En konstnär kan ha ett personligt behov av att förbli oavhängig.
SB: När allt kommer omkring har vi till exempel statliga museer som fortfarande försöker visa också politisk konst. Statstödd konst tillåter oss också yttrandefrihet.
Kommer något provocerande upp?
PH: Vad som potentiellt är provocerande i staden presenteras i tecknade serier, till exempel av Emmi Valve. Serietecknarna skapar Färglägg Borgå -projektet där allmänheten kan agera interaktivt genom att färglägga ute på stan uppklistrade graffitin. De aktiva är medlemmar i Kutikuti-gruppen, arrangörer av Å-fest och aktivister i serietidningsklubben.
SB: Runt konstmuseet Kiasma fanns en gång ett ljusrött byggplatsstaket som i sig var ett konstverk, "Färg åt Marsken". Färgen på verket blev en sensation.
PH: I pre-triennialen samarbetade vi konstnärsgruppen Ilomiehet med invandrare. Vi fick enbart positiv feedback. Skulle det kunna vara möjligt att skapa några färgutrymmen här, en bra stämning åt alla, utan konstanta besvär och ifrågasättanden? Färg kan vara njutningsfullt, också exhibionistiskt. Färg kan vara grunden för det gemensamma goda. Ganska ofta stöter man på det att konstnärerna själva minimerar sin egen wow-effekt. Man kan ha sina egna lås, och de måste prata bort. Det kräver mod.
SB: När de italienska företrädarna för transavantgarde bildades på 1980-talet gjorde de expressionistiska målningar i gigantiska storlekar. Om du betraktar dem i Italien så ser de inte längre så stora ut. I Italien har man vant sig vid stora målningar, och fräckheten att göra sådana kanske inte längre var en så stor sak.
PH: Renässansens takmålningar är helt ganska vansinniga. Och när skall vi gå framåt beträffande fasadmålningen. Vi har förminskat idén. Bauhaus har här varit en broms, modernismen och minimalismen. Postmodernismen i Finland var en ganska löjlig fas. Tarmo Koivistos tecknade serie Mämmilä eller Ukri Merikantos skulpturer - de innehöll en bild av det postmoderna Finland. Det kunde inte utvecklas ordentligt här, det ersattes snabbt med en sådan nihilistisk minimalism, stål och järn. Det var ett kort mellansteg. Och sedan kom wow-arkitekturen.
Ljus och färg
SB: Finland är ett ganska mörkt land, folk vistas mycket inomhus. Å andra sidan är det synd att det finns de där nya klara LED-lamporna överallt och att skymningen är sällsynt. Vi blir inte längre vana vid skymningen.
PH: Gränserna för vår förmåga att se färger, var går de? Och hur är det med färgens temperatur? Våra sinnen är mycket svaga. Astronom Esko Valtaoja sa en gång bra vid någon öppningsceremoni att "Nu är det nu konstigt om vi skall vara skapelsens krona!" Var går gränserna för våra sinnen. Kan vi använda vetenskap för att väcka människor att se färgerna ännu bättre?
SB: Vår färguppfattning slutar i violett. Vissa fåglar har fortfarande färger som vi inte kan se. Det är en rolig tanke att det finns färger som vi inte har den blekaste aning om hur de ser ut. Vi har bara vissa våglängder till förfogande i våra observationer och vi tror att alla färgerna är där - och så är det inte.
PH: Det är intressant att tänka om det skulle vara möjligt att utveckla de mänskliga sinnenas effekt. Förmodligen befinner vi oss ännu i tidig historia när det gäller det här.
SB: I färglärorna finns det variationer också beträffande vilka huvudfärgerna är. I skolan har man lärt sig att det är rött, blått, gult. Det är en överenskommelse att det är så. Men i TVn har man additiva färger: rött, blått och grönt. Printrarna har subtraktiva CMYK-färger d.v.s. cyan, magenta, gult och svart. Å andra sidan finns det också guld och silver och fast vilka som helst pigment.
PH: Och hur är det med färgens semiotiska upplevelse i guld eller silver.
SB: Gammal konst har en annan färglära, idén om lokala färger. Ett blått plagg med ljus- och skuggpunkter målade med mörkt eller vitt, och sedan började man se att skuggan har en färg, att ljuset också påverkar den lokala färgen.
PH: Tizian hade redan färg i skuggor och halvskuggor. Oljefärgstekniken modifierar processen. I gamla tavlor hade man en lång väntetid mellan skikten. Vermeer som målare som använde sig av färgskikt nämns allt emellanåt. Användningen av färg har varit symbolisk, till exempel de liturgiska färgerna.
SB: I Mark Rothkos teknik är skikten fortfarande närvarande.
PH: Färgens terapeutiska förhållanden har försummats här. De har en stor mängd supportrar och effekterna på sinnestillståndet är verkligt. Jag vill hålla min ateljé ganska neutral i färgen. Jag måste åka söderut på vintern för att arbeta, så att jag får det starkare gula ljuset än vi har här. Här är det här gråa och kalla gula ljuset.
SB: Om färgläror. Exempelvis Steiner-pedagogiken har sin egen färgkarta. Där finns den rena kärlekens färg osv. Sedan finns den icke-symboliska, relativa färgteorin, utvecklad av bildkonstnären Josef Albers på 1950- och 60-talet, som är baserad på färgernas interaktion och förhållanden färger emellan. Den fria konstskolan hämtade Albers idéer till Finland och på den grunden undervisas det fortfarande på många ställen.
PH: Det är frågan om en Bauhaus-färgteori, som utvecklades först i USA, även om Albers redan hade undervisat i Bauhaus. Till exempel i kompositionsuppgifterna syns den Bauhausiska geometriska formvärlden.
PH: Nu har vi bara pratat om västvärlden, men det finns mer i världen. Aborginalkonsten följer en kedja som pågått redan i över 10 000 år. Färgen har använts för grottmålningar. Fortfarande används den. Vad kommer vi att lämna kvar från den här tiden?
Intervjuat av konstamanuens Susanna Widjeskog
Översättning av amanuens Solveig Bergholm/ Borgå museum
